Vespamodeller - vinterpyssel för den scooterfixerade


- Slutresultatet

Under de senaste två åren har det anordnats tävlingar i vespamodellbygge på scooterklubbens forum. Redan första året började jag fundera på att delta, men kom aldrig riktigt till skott. När så tävlingen dök upp igen ett år senare, tyckte jag att det var dags att förverkliga planerna.

Jag hade redan tidigt fått för mig att det skulle bli snyggt med en genomskinlig modell i plexiglas och hade förstås förträngt alla eventuella svårigheter med materialet. Trots att omgivningen kom med andra förslag, envisades jag ändå med att genomföra min urspringliga plexiglasidé. Det visade sig förstås vara en onödigt tidsödande och krånglig variant, men med ett ganska kul resultat iallafall.

Flickvännen, som är betydligt mer estetiskt lagd, nappade genast på idén om en vespamodelltävling och anmälde även hon ett bidrag. Så i mellandagarna förvandlades köket till en vespamodellverkstad. Flickvännens vespa blev väldigt tjusig och placerade sig på andra plats i tävlingen. Själv är jag ganska nöjd med min fjärdeplats, konkurrensen (bland annat från den egna familjen...) var ju bedövande.

Förstås var jag ju inte klar i tid heller. Fotograferingen skedde under våldsam stress vid halv tolv på natten. Något komplicerades det hela också av att framhjulet på min modell ideligen föll av, då limmet inte hunnit torka... ...och sedan visade det sig att jag tagit fel på sista inlämningsdag och faktiskt hade ett helt dygn till på mig. Förvirring som livsstil?

Nå, det kom ju in bilder och jag var på det hela taget nöjd. Flickvännens modell blev förstås klar betydligt tidigare och blev också betydligt snyggare. Jag har gjort små sidor om min flickväns sandvespa och min egen plexiglasvespa under sina egna rubriker


Scooterväder


- Michelinlooken är vinterns melodi

Okej att man får klä sig lite varmt, men andra veckan i februari bjöd på fullgott scooterväder i år.

Nog för att det milda vädret är tråkigt för skid- och pulkaåkande barn, för att inte tala om hur oroande det är att växthuseffekten kan vara mamma till en hel del av väderförändringarna, men det är onekligen trevligt att få en liten vespaperiod mitt i vintern.

Redan före jul åkte jag ju omkring en del på flickvännens moped, men nu känns det som vespasäsongen kommit igång på allvar. Åtminstone på ett tillfälligt allvar... Mellan tre och sex plusgrader hela veckan och fläckvis uppehåll gjorde vespaåkandet till ett lite kylslaget men ändå klockrent nöje.

Fram och tillbaka till jobbet var inga problem och även några turer med glömda saker till barnen och annat smått och gott kunde utföras med moppen. En extra liten bonus är att det är ont om cyklister på cykelbanorna, så man slipper få ilskna blickar från de motorlösa kamraterna som inte vet att 30-mopeder inte bara får utan faktiskt ska framföras på cykelbana om sådan finns.

Vädret kräver förstås hyggliga kläder. Ett par allvädersbyxor och en skinnjacka under parkasen gjorde susen, kombinerade man med en ylletröja och långkalsonger var det rena drömmen av bekvämlighet (okej, lätt överdrift där...).

Integralhjälm är också vinterns melodi, man håller sig klart varmare om nosen än med den trendriktiga öppna hjälmen.


PX-stajlingen börjar likna något


- Kromglans i solen, kan det bli bättre?

En massa småmek i verkstaden, rinnande klarlack och tröstlöst finnish-arbete har kanske ändå lönat sig. Min PX i kromglansig retrostil är både trafiksäker och snygg.

Idén att försöka få ett lite mer klassiskt Vespa-stuk på min PX fanns redan från dag ett. Inspiration fick jag också från en artikel i Svenska Scooterklubbens medlemstidning.

Jag bestämde mig för att gå lite längre än vad de flesta gör när de snyggar till sin PX. Att bara hänga på en massa krom löser inte problemet med PX'ens (enligt mig) absulut fulaste detaljer, nämligen tutkåpan och baklyktan.

Sagt och gjort, jag beställde en ganska rå glasfiberkåpa från RetroVesp i England och satte igång att skapa en fullfjädrad retro-tutkåpa därifrån. Jag uppskattar jobbet med tutkåpan till uppemot 30 timmar, men hade jag blivit tvungen att skapa själva ursprungsformen i glasfiber själv, hade det nog tagit långt över 100 timmar att få till motsvarande sak.

Det blev en hel del lackarbete i verkstaden, men även en hel del skruvande och en liten förgasarrengöring.

Det kändes riktigt skönt att få ut PX'en på vägarna i början av mars. Nu känns den riktigt tjusig och det är bara några detaljer jag vill fixa till, som den rostiga kröken till ljuddämparen och det faktum att jag har ett reservhjul för mycket...

Förstås så åkte Primaveran omedelbart in i verkstaden istället, den har misstänt alldeles för mycket under hösten och vintern, så jag tror elsystem och förgasare ska få sig en liten genomgång. Dessutom ska den få nya däck, de gamla börjar ha sett sina bästa dagar.


Undrar vad det är för vitt som ligger på min Vespa?


- Hjulafton?

Glädjen över tidig vår, eller kanske över utebliven vinter, förbyttes i fasa när snön helt plötsligt föll över staden i slutet av mars.

Man hade precis börjat använda PX'en istället för flickvännens V50, när vädret slog tillbaka med full kraft. Det började med en veckas regn och fortsatte med snö och minusgrader...

Det hela betyder tråkigt bilåkande och eventuellt lite mopedracing på vintervägarna, men absolut ingen MC-vespa för min del. Snö i höga hastigheter och med sommardäck på två små hjul känns inte lockande, iallafall inte i Stockholmstrafiken. Nä, det får bli att åka plåtlåda eller med ett fordon där man kan hålla sig till cykelvägarna.

Jag funderar allvarligt på att utöka mina vinterkörarkläder med åtminstone ett par rejäla tumvantar i något obegripligt varmt material. Tidigare i vinter har det alltid varit plusgrader när jag kört, men ska vädret hålla på såhär är väl enda medicinen att börja köra i minusgrader också.

Jag tänker ju bara inte låta bli att köra scooter vid denna tid på året nu när jag väl börjat! Skam den som ger vika för lite senpåkommet snöfall, eller...?


Inte direkt rostfritt...


- Inte vad jag ville se när däcken kommit av...

När ändå snön låg tjock på vägarna passade jag på att meka lite med primmyn. När de gamla kinesiska lågprisdäcken skulle av förstod jag plötsligt varför det finns så många tips på nätet om hur man tar loss Vespadäck.

Tidigare har jag bara bytt däck på min någorlunda moderna PX, så hur brutalt svårt det kan vara att få av däcket från en riktigt gammal Vespafälg, hade jag ingen aning om. Första däcket tog det ungefär två timmar att få loss, då med hjälp av en kofot. Däcket blev också delvis förstört, men det gjorde inget eftersom det var helt slut ändå.

Fälgarna såg verkligen inte skiojiga ut inuti. Efter avborstning och rostbehandling kunde jag dock konstatera att det mesta av godset var intakt och att det faktiskt sett värre ut än det var när jag först tog av däcket.

Följaktligen fick de snyggt patinerade fälgarna så småningom åka tillbaka iförda ett par blänkande Continental white-walls.

Sensmoralen av tillbakamonteringen är att white-walls nog är snyggt, men att det inte passar så bra ihop med oljiga fingrar. Vanlig 5-56 fick de vita däckssidorna fina igen, men jag känner på mig att de kommer att orsaka en del tvätt i sommar...

Efter däckäventyret var det rena baggisen att göra rent förgasaren och byta brytare och kondensator. Detta trots att jag från början stod där med både felaktig brytare och konding, det är inte alltid lätt att få rätt delar till en veteran...

Brytarna blev till slut ett hopplock av de nya och de gamla, där åtminstone slitdelarna blivit bytta, medan rätt konding visade sig finnas i mina gömmor sedan förut. Hur bra de hopplockade brytarna funkar får väl framtiden utvisa - nu väntar jag bara på snöfria vägar för att se om genomgången gjort skada eller nytta på min lilla misständande pärla!


Systuga


- Reservhjulet som inte är...

Den ena stora pakethållaren byttes ut mot den andra - ännu större. Nu börjar jag närma mig en krom-pråm iallafall, var det inte det jag sa att jag inte ville ha?

En lite sportigare look var väl vad jag planerade? Men behovet av lastutrymme och handtag för skjuts ville bara inte låta sig kombineras med min ursprungliga tanke för PX'en. Och egentligen så är ju krom blankt och snyggt, så varför inte ge efter?

Den nya vräkiga pakethållaren jag smällde på i vintras hade dock ett lite problem (förutom att den var vräkig alltså). Plats för reservhjul känns ju ganska meningslöst när det redan sitter ett under vänster kåpa på PX. Två reservhjul ska väl ändå inte behövas?

I början slängde jag dit ett V50-hjul bara för att det inte skulle se så tomt ut, men så enkelt skulle jag ju inte låta mig själv komma undan... Ett besök hos Kuntze gav mig "konstläder" i vitt och svart. Sedan var de bara att sy en rund väska, som jag avpassade efter ett av Primaverans gamla däck.

Däcket skrubbades och skars sedan till så det inte tog onödig plats, varpå det försågs med stag i form av två plattjärn. Det uppstagade däcket stoppades i den smyckade konstläderskonstruktionen och voila! Det ser ut som ett reservhjul, men är istället ett packningsutrymme för extrakläder och kapell. Kalla mig bara syslöjdsmästaren i fortsättningen - okej?


Stoppa tjuven?


- Båt eller Vespa - alla behöver en stävögla

Att låsa Vesporna är ett ständigt problem som diskuteras ofta på forumet och i medlemstidningen.

Jag har alltid använt en rejäl kätting som jag slagit om benskölden och närmsta träd eller lyktstolpe, men min flickvän tycker det innebär lite väl mycket kravlande på marken, speciellt när man ska in och jobba i jeans med stora lerfläckar på knäna.

Jag fick väl hålla med om att kedja runt benskölden inte alltid är jättepraktiskt, så därför bestämde vi oss för att göra lite våld på flickvännens V50 och sätta dit en försäkringsklassad "stävögla" (något man normalt sätter i fören på en båt, får man förmoda). Stävöglan inhandlades på Clas Ohlson, en modell med brytmuttrar så att den inte kunde skruvas loss när den väl fästs. Art.nr 31-845

Det krävdes lite anpassning av öglan, dels måste den gängas lite längre än i det ursprungliga skicket, dels måste den kapas av lite eftersom bultdelarna av öglan var alltför långa. Tur att rostfritt låter sig både gängas och kapas med konventionella verktyg (och lite envishet).

Det värsta var förstås att sätta borren i Vespan och göra två 13 mm stora hål framför sadeln, men när allt är på plats ser det mest ur som en lite förvuxen väskkrok och det är nu avsevärt lättare att kedja fast den lilla maskinen.

Nog för att det är kul att hålla Vesporna så mycket som möjligt i orginalskick, men den här operationen gör Vespan betydligt mer lättanvänd och det är ju att Vesporna används som åtminstone jag tycker är viktigast!


Enköping på lagom Vespaavstånd


- Hemmaplan för forumprofil

Det var dags för en riktig vårtur. Sista veckan i April tog min kompis Fritte och jag våra PX och gav oss av mot Enköping.

Att målet för vårens första långtur blev Enköping berodde dels på att det är en trevlig och lagom lång väg dit, dels att vi var lite nyfikna på den firma där en av Scooterklubbens forummedlemmar jobbar.

Vädret var vackert, men på slätten sista biten mot Enköping började vi faktiskt undra om vi inte helt enkelt skull blåsa av vägen vilken sekund som helst. Det gjorde vi nu inte. Vi kom helskinnade och glada fram till Enköping efter en och en halv timmes maklig färd på mindre vägar.

MC- och scooter-firman STAROL racing visade sig vara ganska stor, med stor verkstad och försäljning av ett flertal scooter- och MC-märken, även om just Piaggio saknades i sortimentet.

Vi hann få en liten pratstund med forummedlemmen "DP" och hittade en hel del att beskåda på platsen. Enköping verkar vara en stad där motorkulturen blomstrar och "DP" visade sig vara precis så trevlig som vi anade.

Det verkar för övrigt vara bråda dagar i scooterbutikerna så här års, det är många som vill åka scooter i vårsolen och det får man ju förstå! Själva seglade vi hem framåt kvällen och jag kände mig lagom mörbultad när jag landade i soffan efter nästan tjugo mil scooteråkande under en eftermiddag. Vem har sagt att motorfordonsåkande inte ger motion? Inte jag iallafall!


Liten vårtur i grannskapet


- Äktenskapstycke!

Scooterpremiären närmar sig. Jag och min flickvän bestämde oss för att värma upp inför den med en liten smallframe-kortege genom Älvsjö.

Vissa dagar är bara som gjorda för scooteråkning. Den här dagen var en sådan. Vi hade egentligen ingen som helst anledning att åka Vespa, men vi tog ändå en tur genom villaområdet på våra små italienska getingar.

Min flickväns V50, som varit notoriskt svårstartad under våren, hade fått sig en omgång med stroboskopet, en nyrengjord förgasare och ett nytt färskt tändstift. Inte en enda gång behövde den rullas igång och det får man allt se som en framgång!

Det är lite synd att jag aldrig får tid att göra klart min egen moppe, flickvännen blir ju tvungen att hålla sig ifrån cykelvägarna för att jag ska kunna följa med på min lättviktare, men annars är det ett utmärkt lördagsnöje att puttra smallframe på förortens småvägar.

Det verkar ju faktiskt som om omgivningen också uppskattar minimala scooterkorteger, eller så har de bara lärt sig att man ska le vänligt mot galna människor...


Nyvaxad i vårsolen


- Nyvaxad PX i backspegeln när Primmyn poleras

Att ha fordon som hobby har en klar nackdel. De måste ju tvättas och vaxas med jämna mellanrum. Ju fler man har, desto mer putsande blir det ju dessutom. Man kanske ändå inte ska ha fler scootrar? Fast man får ju inte låta tvätt-tristess stå ivägen för scooternirvana!

Efter ett par vårveckor med små mysko saker som faller oavbrutet från träd (och fåglar), såg jag ingen annan råd än att tvätta både PX'en och Primmyn. En liten snabb tvätt och vaxning tog modiga två timmar, bättre fredagsnöje kan jag föreställa mig.

Men belöningen är ju att få glida omkring med skinande blanka och vackra maskiner i flera minuter, eller hur? Innan de blir skitiga igen förstås...

Nåja - egentligen är ju målet förstås att skydda lacken och undvika rost, men det känns ju om möjligt ännu tristare att tänka på under tiden man står där och gnider på maskinerna, medan grannarna grillar och har trevligt.

Nä, nu är det ju dags att uppfinna den automatiska vespatvätten, där man bara kan åka igenom och får tvättning och vaxning på några minuter. Helst utan att man själv blir tvättad och vaxad förstås... Prototyp kan man betrakta på Youtube, fast den korrekta behandlingen av själva föraren har de visst inte fått till riktigt ännu...


Scooterpremiär 2008


- Pakas Bacchetta V15 1950

Så var det äntligen dags för scooterpremiären i Stockholm. Lite ruttet väder, men hygglig uppslutning. Tänk att det finns så mycket plåtscooteråkare i stan, man blir ju nästan rörd...

Det var säkert hundratalet plåtscootrar från alla epoker och av alla möjliga märken på vårens scooterbegivenhet i Stockholm, scooterpremiären den 17:e maj. Det såg lite oroväckande ut från början, när jag och flickvännen anlände på våra smallframes var det bara tre fyra scootrar vid Wennergren center. Ett tag såg det ut att bli fler "konkurrerande" rockers på plats. En ny tradition sedan Mods v.s. Rockers startade, är att Lådan MC låtsas komma och håna våra arrangemang på sina Trajjor. Kul inslag tycker jag, dessutom har de snygga "hojjar" att titta på medan man väntar på att scooteristerna ska masa sig till mötesplatsen...

Vi åkte så småningom i traditionsenlig kortege via Sveavägen, Norr Mälarstrand, Västerbron och Hornsgatan. Eftersom uppställningen i år skulle vara på Nytorget, blev det lite karusellåkning vid Slussen också.

Slutligen korades snyggaste scootern och det blev lite lotteridragningar. Massor av utomstående kom också till Nytorget för att beundra våra maskiner. Men det är ju inte så konstigt, med tanke på hur snygga scootrar och scooterister som fanns på plats!

Södermalms SC’s Anna Söderlund hade ju också försökt locka med många singelmän i trettioårsåldern när hon intervjuades i "Allt om Stockholm". Det kanske hjälpte till att dra publik, även om jag ställer mig lite undrande till sanningshalten...

Sedan blev det några öl på puben Kristallen på kvällen. En lyckad scooterdag på det hela taget, nästa år hoppas vi på ännu fler åkande och ännu mera publik (och ännu mera Trajjor att titta på medan man väntar på morgontrötta scooterboys’n girls)!


Onsdagskörning med - fast utan - rockers


- Boule & Berså - var det verkligen hit vi skulle från början?

Som en liten uppvärmning inför Mods vs Rockers i höst, var det meningen att vi skulle ta en tur tillsammans med knuttarna. Fast det verkar inte de ha velat, för det fanns inte en Traja så långt ögat kunde nå på mötesplatsen...

Nähä, de ville väl inte ut och åka med oss då, eller så vara de helt enkelt inte informerade om att vi stod och väntade på dem med nyputsade backspeglar utanför Cafe Skåningen på söder. En äldre dam med trampcykel försökte ändå starta Brighton-liknande upplopp genom att envist försöka klämma sin cykel mellan två skinande uppställda vespor, smällandes trampor och stöd i sidokåporna på den ena. Annars var det inte så mycket tumult direkt, så vi bestämde oss för att rädda vesporna från vidare äventyr med den vilsna damens cykel och drog ut mot Vinterviken (Liljeholmen).

Gick det bättre där? Inte direkt. Hela stället var fullt med svettiga filurer i trikåer och med nummerlappar. Springtävling eller orienteringshappening eller något sådant. Tvåtaktsrök verkade inte passa så bra här, tänkte vi, så vi drog en stor halvcirkel runt stan med sikte på Fåfängan istället.

Eller var det inte Fåfängan vi skulle till? Jag vet inte riktigt hur, men plötsligt var vi istället på något nyöppnat ställe som hette "Boule & Berså" på andra sidan Danvikstullsbron från Fåfängan sett.

Som om inte det var nog, lät jag mig övertalas till att vända Vespan direkt och följa med en sväng till Lidingö för lite mekaniska äventyr istället för att i lugn och ro ta en fika. När jag väl kom hem efter nio hade jag åkt en ganska rejäl tur och önskade faktiskt att jag hade stannat länge nog på Boule & Berså för att peta i mig åtminstone lite mat. En vag önskan om långkalsonger uppkom också helt otippat på hemvägen. Undrar varför...

På något märkligt sätt är man ändå nöjd efter några mil på Vespa, även om de sista två milen var minst sagt kylslagna. Det är helt enkelt i princip alltid kul att åka Scooter, även om man inte alltid hamnar där man tänkt!


Traditionsenlig tur till Vaxholm


- Vaxholm, the city of the rich and famous?

Om man gör något två år i rad, måste det ju vara tradition, eller hur? Traditionen att smita tidigare från jobbet för att tillsammans med Fritte susa ut till Vaxholm, med en mjukglass som enda ärende, har därmed blivit en tradition!

Måndagen den 9:e juni bjöd på strålande sol, men också en liten mikroorkan skickligt gömd mellan Stockholm och Vaxholm. Nåja, det var ju värre när vi åkte till Enköping och Vaxholm är ju dessutom närmare. Vi kom snabbt dit och satte genast i oss varsin mjukglass, min med strössel så neongrönt och rosa att det gjort Barbie avundsjuk om hon sett det. (Var hittar man sådana livsmedelsfärger egentligen?)

Att äta middag i den tjusiga staden känndes lite lätt oekonomiskt, så vi styrde kosan mot Åkersberga för en stilenlig hamburgare istället. På slingriga vägar plockade vi sedan kilometrarna hem mot den stora staden och fick öva både kurvtagning, segling på land och värmeslag under en slapp och skön eftermiddagstur i solgasset.

Elva mil flyter snabbt iväg under de små hjulen...


Inte många plåtscootrar i Spanien...


- Spaniens sista plåtscooter?

En badsemester med barnen och flickvännen i Spanien var trevligt, men just scooterintresset brev väl inte speciellt tillfredsställt. Man skulle kunna förvänta sig mer av landet som var det sista i Europa att tillverka Lambretta.

Inte för att jag hade väntat mig att få se så många intressanta scootrar, men hoppas kan man ju alltid. Sedan tidigare visste jag ju att posten använder PX200 som fordon och någon sådan råkade vi också på under veckan, men annars var det mest automatscootrar för hela slanten.

Det speciella kanske är att scootern är ett så allmängiltigt fordon i södra europa. Allt från gamla damer till tonårspojkar kan komma susande på en liten (eller stor) scooter och de kan förstås använda sina fordon året runt utan problem.

Skyddsutrustning verkar dock inte vara spanjorernas och spanjorskornas starka sida. Vi såg t ex en dam på en Suzuki Burgman iklädd jeansshorts, bikinitop, badtofflor och en typisk minimal hjälm, som absolut inte går ner över öronen. Hjälmen var oknäppt och ekipaget var på väg ut på motorvägen... Om det finns spanska scooterklubbar, tror jag inte att de diskuterar ryggskydd och integralhjälmar i riktigtigt samma utsträckning som vi gör i Sverige. Å andra sidan vill man nog inte heller läsa deras olycksstatistik!

Jag såg också en Lambretta (Serie I tror jag), baxas in från ett släp in på en verkstad. Jag försökte hala upp kameran för att få åtminstone någon bild på en gammaldags scooter från Spanien, men var inte tillräckligt snabb. Dottern och jag diskuterade om det varit en serie I eller II medan ägarna stod och hängde utanför verkstaden efteråt och de såg både lätt förvånade och inte så lite misstänksamma ut (de hörde väl bara ordet Lambretta nämnas en massa gånger och i övrigt en helt obegriplig rotvälska), så jag bestämde mig för att inte försöka få titta in i garaget och fota.

En liten Motovespa PX var det enda jag lyckades dokumentera från besöket, inte mycket att hänga i julgranen, men en lite intressant låsanordning som fäster ihop änden på styret med en ögla under sadelns framdel fick jag iallafall beskåda.

I övrigt var Spanien varmt, soligt, badvänligt och trevligt. Som det för det mesta brukar vara. Man kan ju faktiskt förstå varför folk bosätter sig där på ålderns höst.


Vespa - ett sätt att upptäcka skärgården?


- Min PX på Färingsö med mäktiga träd i bakgrunden

Fritte och jag har hunnit med ett par turer i sommar. De senaste turerna har varit på öar i Stockholmsområdet, först Lidingö (kanske inte så exotiskt) och sedan ut på mälaröarna. Tänk att det krävs en Vespa för att man ska besöka skärgård som ligger ett stenkast bort!

Speciellt Mälaröarna var en trevlig överraskning. Färingsö är en lagom liten ö med broförbindelse. Man åker bara vidare på Drottningholmsvägen, över Lovön, till en ö som heter Lindö och sedan vidare upp till Färingsö. Man kör runt ön på en dryg timme i sakta mak. Vi hade lite svårt att hitta - skyltningen kanske inte var perfekt, men Frittes karta och en medtagen GPS i fickan löste de akuta komma-bort-problemen.

Sedan tillbaka till Lindö och ut på Ekerö istället. Från Ekerö går vidare färja till Adelsö. Det går även en färja till "fastlandet" och Vårby, blanda inte ihop dem, de lägger till i varsin ände av ön, så det är trist att åka till fel färjeläge...

Den här gången blev det inget Adelsö, det började bli sent och jag behövde (som vanligt) tanka, så vi vände vid färjeläget (liksom ett par i bil, de hade nämligen just åkt till fel färjeläge...). Fritte har en hembyggd tank som rymmer mycket mer än min, så det känns som jag tankar hela tiden och han aldrig behöver fylla på när vi är ute och åker. Det är inte så svårt att räkna ut varför han ville ha den extrastora tanken...

Nåväl, vi åkte tillbaka mot staden och lät bli att pausa vid Drottningholms slott. Gillar man stora hus med välskötta trädgårdar och bullriga fåglar som äter gräs, är ju annars slottet en given rastplats på vägen...


En Lambretta hämtad - måste jag döpa om min webbsida nu?


- Min alldeles egna Lambretta

Ett plötsligt infall och 90 mil senare är jag oförhappandes ägare till något helt annat än en Vespa. En Lambretta LI150 Serie II från 1960 står numera i min verkstad och väntar på en rejäl uppsnyggning.

Det var väl inte bara ett infall egentligen. Sedan min första scooterpremiär har jag letat så smått efter en Lambretta serie II att renovera. Modellerna TV175 och LI150 från -59 - -61 har ett speciellt utseende som jag gillar. Det brukar dock vara småsvårt att få tag på Lambrettor till bra priser. På Blocket är de ofta antingen hutlöst dyra eller så är de redan sålda. Att jag var ute efter en så tidig modell gjorde i och för sig att jag hade en lite fördel i jakten, men samtidigt ville jag inte lägga alltför mycket pengar.

Nu dök det plötsligt upp två Lambretta på Svenska Scooterklubbens egen marknad, dessutom mitt i sommaren. Eftersom den jag var intresserad av verkade ligga i rätt prisklass, ringde jag och fick prata med en väldigt trevlig herre från Alingsås. Efter att jag fått se lite bilder och så, kunde jag konstatera att den var ett perfekt projekt. Inregistrerad men avställd, fungerande motor, nyomklädd sadel men med en hel del ytrost. Ett lagom vinterprojekt utan alltför mycket pappersarbete och förhoppningsvis en lättare motoruppfräshning.

Jag gjorde upp med säljaren och kunde så småningom ta en tur till Alingsås med släp och plocka med mig skönheten hem. Det var lite småjobbigt att åka 90 mil med släp på en dag, men det var det värt!

V50N-projektet får tyvärr stå tillbaka igen för jag vet inte vilken gång i ordningen, men det här känns roligare och man ska ju ha roligt med sin hobby, har jag hört.

Enda problemet är att jag nu blivit tvungen att ändra en massa rubriker på webbsidan, det är ju inte längre en "Vespasida", utan snarare en "plåtscootersida"... Är det sådant som folk brukar kalla I-landsproblem?


Mälartur i sakta mak


- Fullpackad PX framför behaglig camingstuga

Som en liten stilla avslutning på sommarens semestrar åkte jag och flickvännen en tur till Mariefred i augusti. Tre nätter var vi borta med min PX, vi blev bara stående en gång för vägkantsmeck och kom hem för egen maskin - det kunde varit värre...

När vi ändå fått för oss att åka för att se en konsert på Gripsholms slott och någon golftävling någonstans lagt beslag på varenda sovmöjlighet i Mariefredstrakten förutom tält, bestämde vi oss för att ta en liten rundtur med vespan i mälardalen. Vi resonerade som så att ska man ändå tälta, kan man lika bra campingsemestra lite ordentligare. Sedan lyckades vi ändå få tag på campingstugor och vandrarhem, men tältet har iallafall fått se världen från en vespapakethållare!

Mariefred, Strängnäs, Enköping, Grillby och Bålsta (Biskops Arnö) blev lämpliga hållpunkter och vi kunde ta oss fram ett par mil om dagen på småvägar i lugn och ro. Med fullpackad Vespa och två personer på den lilla maskinen blev det inga svindlande hastigheter, speciellt som det blåste brutalt nästan hela tiden. Att marcha runt 70 på väg 55 mot Enköping innebar att bli omkörd en hel del, men på småvägar kunde man njuta av en stillsam tur i moppe-hastighet. Trivsamt men inte så sportigt, helt enkelt...

Förstås blev vi stående sista dagen när bakhjulet fått för sig att inte vilja följa med bakaxeln runt! Efter lite felsökning och hjälp från en snäll kille på vandrarhemmet kunde jag dra bakhjulsmuttern mycket, mycket hårt och därigenom klara oss hem i sakta mak. Vi slapp ju skåpbil hem iallafall, det får man vara glad för!


Mods vs Rockers -08


- Italienska tvåtaktare och Engelska fyrtaktare i skön harmoni

Så var det dags igen och i år hade jag stuvat om i livet så att jag kunde vara med! Mods vs Rockers i Stockholm avverkades i stor stil den 6:e september och det såg ut som varenda parkas i hela Stockholm var med.

Eftersom hemsidan antydde att man skulle ha ett mer än 25 år gammalt fordon att åka på, fick det bli Primaveran. Lambrettan väntar på lack och PX'en är för ny. Flickvännen bestämde sig för att åka bakpå istället för att ta V50'n, så det blev ganska trångt på den lilla maskinen.

Som det visade sig, var skjuts ganska bra eftersom det är lättare att hålla värmen packade som sillar... Regnet, som till en början var ganska beskedligt, utvecklades snabbt till monsunliknande kvaliteter. Nåja, vad gör lite regn en sådan här dag! Lite gjorde det faktiskt, min "streetparka" från Ben Sheerman betedde sig som en wettexduk i ösregnet och jag var glad att jag inte kompletterat med kostym dagen till ära.

Tyvärr vann Rockers med över hundra ekipage, medan Mods fick se vandringspriset (tillfälligt) försvinna på grund av en uppslutning på strax under hundra. Jag tror vi hade ungefär lika många ekipage som förra året, medan Rockers ökat betänkligt. Men nästa år, då...

För den som inte är bekant med Mods vs Rockers, vad det har för historiska rötter och vad det går ut på, rekommenderar jag ett besök på hemsidan (och eventuellt en titt på filmen Quadrophenia...)


Scooterns dag 2008


- Scooter? Javisst, en lambrettachopper!

Bara en vecka efter Mods vs Rockers, när vi precis hade börjat återhämta oss, var det dags för scooterns dag och det traditionsenliga scootermästerskapet. Själv var jag där utan scooter, men med två blåfrusna barn.

Egentligen hade jag inte alls tänkt åka, jag hade ju barnen och var dessutom ganska mätt på kortegekörning efter förra lördagen, men barnen ville aktivera sig lite, så vi tog en kort sväng och tittade på tävlingarna vid Nytorget. I år blev det en liten lättviktigare tävling, parallell-slowrace-slalom eller något sådant, istället för den vanliga gymkhanan (hinderbana på scooter). Förvånande kul att titta på iallafall och det var en hel del glada scooterister där.

Den coolaste scootern var nog Lambrettachoppern från det gamla Lolita Pop-omslaget, som på olika vägar till slut hamnat i Stockholm igen. Ett mästerverk med influenser från helt annan motorkultur.

Den här dagen var det iallafall uppehåll. Typiskt att man själv nästan uteslutande prickar in kortege-körning i regn, både förra årets scooterns dag och årets Mods vs Rockers var regndränkta, medan förra årets Mods vs Rockers och årets Scooterns dag har haft hyggligt väder. Nåja, jag kunde ju haft regnkläder med mig också, men varför skylla sig själv när man kan skylla på högre makter?


Rost under plåten


- Se så fin den var under all plåt...

Lite ytrost ska väl vara lätt att slipa och lacka, tänkte jag. Men nu när demonteringsarbetet påbörjats på riktigt kan man bara konstatera att det var ännu mer rost under bensköld, framskärm och kåpor än det var utanpå.

Kanske väntat, men på Vespans självbärande plåtkaross ser man ju bara utsidan och det finns så att säga inte så mycket "inuti" att titta på. Kanske är nylackade Vespor lika rostiga inuti ramens hålrum, men jag tillåter mig tvivla. På en avklädd lambretta ser man iallafall tydligt ramens dåliga skick och såhär kan man ju bara inte ha det, det är alldeles för mycket rost!

Nog för att Lambrettans ram är en kraftig rörkonstruktion och att man antagligen kan vräka på en massa vax för att hindra vidare rostangrepp, men det skulle kännas otrevligt att bara renovera skalet för att sedan täcka den rostiga ramen med nylackade ytor. Nej, jag får vackert plocka ramen ren och förmodligen ta den till en lackerare för blästring, det är alldeles för trångt och krångligt att komma åt med slipmaskiner på hela ramdelen, dessutom är det så gravrostigt på sina ställen att jag känner behovet av rejäl blästring mycket, mycket starkt...

Som vanligt växer alltså projektet och även om jag än så länge inte börjat tänka på motorns skick, är det redan ett projekt som kommer vara hela vintern. Jaja, man har ju inga problem med att fylla sin fritid iallafall.

Hursomhelst kommer det att bli grymt bra när det blir klart - åtminstone är det min klara inställning så länge jag har jobbet framför mig. Var det någon förresten som sa något om att vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser? Jasså inte, det var väl skönt...


Inte bara elände


- Föräldrar på väg att hämta barnen från skolan?

Nog för att Lambrettan är lite rostigare än beräknat, men allt är inte bara elände i scooterlivet. Faktiskt har jag sluppit åka plåtlåda nästan hela hösten, bara några få gånger har jag tvingats använda den bensinslukande och allmänt utrymmeskrävande Volvon, annars har jag klarat mig med en eller annan Vespa och barnen har använt cyklar, buss och fötterna som komplement.

Dottern är nu så van att åka bakpå Vespan till skolan att hon ser det som det naturliga fortskaffningsmedlet. Ett par rejäla MC-hanskar har hon också fått ärva efter min flickvän (som köpt på sig ett för litet par) och ser riktigt proffsig ut i matcande röda skor och handskar, parkas och svart integralhjälm.

Hastigheterna är förstås inte svindlande, man blir omkörd av gamla damer med rullator medan vi puttrar mot skolan, men fram kommer vi och sedan kan jag susa mot arbetet i stor stil med världens snyggaste motorfordon.

Jag hoppas faktiskt på en mild vinter igen, så kan bilen få vila på parkeringsplatsen så mycket som möjligt. Klimatförändringar är naturligtvis inget att glädjas åt, men ur det lilla perspektivet är milda vintrar bra för själen!

Scooteråkning är livet - så är det bara. Mer scooteråkning är därmed lika med mer liv, iallafall för mig...