- Den strålande lätturtagna Lambrettamotorn...

Nu har det ändå varit lite kallt. Vädret under november, december och januari har inte direkt inbjudit till Vespaåkning. Lambrettan har dock inbjudit till mekande, men jag har varit svårövertalad. Kall verkstad med fastrostade skruvar är liksom inte lyckats locka mig, men till slut blev det ändå ett ryck.

Den rostiga Lambrettaramen måste tyvärr hanteras av ett proffs, det är min slutsats efter lite mer mekande. En ordentlig blästring krävs och det har jag absolut inte utrustning till, så det blir till att plocka hela rörramen ren och lämna in till någon...

Framgaffeln har nu avlägsnats, liksom motor och alla större kåpor. Det var förvånansvärt lätt att droppa motorn och jag trodde inte mina ögon när motorn efter bara några timmars lirkande låg snällt i verkstades ena hörn och det bara återstår några få delar att plocka bort från den inre ramen innan den kan förpassas till proffesionella händer.

Annars är det väldigt mycket svårare att förmå sig till en session i verkstaden när det både är kallt och mörkt och man inte får kompensation i form av en skön scootertur efteråt. När man mekat klart går man in i sitt mörka kulna hus och känner sig som en liten grå hustomte istället för som den trendiga scooterboy man egentligen vill vara...

Men snart, mycket snart är det inte bara urplockade Lamrettamotorer som strålar emot oss, det är vår vilken sekund som helst och då ska det både åkas och mekas som aldrig förr! Eller nå’t sånt...

- Här ligger den och väntar på proffesionell hjälp...

Nej, det här var ju bara för mycket rost. Efter en del velande och funderande kom jag alltså fram till att jag måste ge upp gör-det-själv-attityden åtminstone när det gäller ramen.

Som jag skrev i en tidigare notis var ramen helt enkelt bara för rostig för att bearbetas av en amatör som mig. Efter lite snack med en kompis kom vi fram till att vi helt enkelt måste ringa på hjälp, hjälp med erfarenhet av veteranhojar. Hjälpen fanns i form av en proffsig MC-lackfirma som min kompis kände till genom rekommendationer från medlemmar i svenska Indian-klubben. De kan tydligen allt som är värt att kunna om blästring.

Efter ytterligare renplockning av ramen och lite telefonerande åkte vi över och fick ta oss en titt på lokalerna medan domen föll över min plånbok och min tidplan för renoveringen. Lustigt nog stod det en nyblästrad och grundad Rumi scooter i hallen. Uppenbarligen är det fler än jag som vågar lämna gamla klenoder till den här firman. Det gjorde mig ännu lite tryggare.

Annars är blästring av gamla scootrar ett riskabelt företag. Plåten blir lätt deformerad och man ska absolut inte låta någon som normalt blästrar fartygsskrov ge sig på en endaste liten del av en fyrtio-femtio år gammal scooter med blästerpistolen.

Nu verkar ju denna firma kunna sina saker och de jag pratade med verkade väldigt förtroendeingivande, så förhoppningsvis kan jag skriva om en ypperligt behandlad Lambrettaram om några veckor!

- Ibland kan man undra om den fryser...

Sådärja, då var snön borta, eller iallafall nästan borta och det är genast scootersäsong igen!

Den sista omgången snö i Stockholm kom ju precis när jag börjat få förhoppningar om att kunna ta kapellet av Vesporna. Mer snö än på hela vintern i början av Mars, helt klart att betrakta som en personlig skymf mot just precis mig.

Nåväl, nu är den borta och jag har kunnat åka snyggt till jobbet några dagar. Vägen ser i och för sig ut som ett grustag med allt rullgrus från vinterns halkbekämpning, men man får ta ordentlig plats på vägen och köra där bilara rensat från småsten, så går det bra. När gatukontoret kommit med stor-sopen och tagit bort gruset också, blir lyckan total. Jag läste någonstans att de redan börjat sopa på sina håll, så man blir ju hoppfull...

I området har jag annars sett ganska många åka plastscooter i stort sett hela vintern, så egentligen är man väl klen som inte kör även i snön. Jag föredrar dock moped på de hala vintervägarna så jag får väl plocka ihop min V50N någon gång, så man slipper skämmas.

Skönt är det iallafall att få göra något annat än mecka med scootrarna. Nu blir det åka av i åtminstone åtta månader framåt. Yes!

- Utsikterna för morgondagen innefattar inte scooteråkning.

Alltså... Det börjar ju bli lite tjatigt med nedsnöade vespor när jag redan har bestämt att det är vår. Nu fick jag slipa rost på Lambrettan och skaffa nytt webbhotell för att sysselsätta mig istället för att njuta i vårsolen.

Lambrettans alla små delar blev säkert glada av att bli slipade och rensade från rost, kanske-kanske-kanske kan jag börja lacka när det blir lite varmare. De delar med riktigt mycket rost börjar bli färdigbehandlade - slipade och punktblästrade. Några riktigt jobbiga delar återstår dock, t ex centralstödet och insidan på framskärmen. Men snöns återkomst tog mig ändå en bit närmare målet, så man får väl vara lite nöjd med det.

Jag passade också på att flytta den här sajten från Telias "rudimentära" webbhotell till ett riktigt. Främsta anledningen var att Telia hade så extremt lite serverutrymme att det till och med var för lite för den här lilla sajten.

På köpet har jag också fått en ny adress (och domän): "www.chockgul.se", men den gamla adressen "vespasida.dyndns.org" ska fortsätta fungera.

Har du däremot (av någon outgrundlig anledning) RSS-feed för den här sidan och därmed pollar den gamla Telia-sajten, bör du skapa en ny feed från www.chockgul.se i stället. Jag fortsätter uppdatera feeden på Telia, men kommer så småningom sluta med det. Så ta i förekommande fall gärna bort din gamla RSS-feed och skapa en ny från den aktuella sidan (den du precis just läser).

Domännamnet syftar förstås på min Primaveras färg - den hette ju chockgul i Fram King's gamla prislista och jag tycker det färgnamnet är värt att få en egen domän!

- Typiskt, nu blir ju lacken solblekt - äh, skoja bara!

Nu kom den iallafall - våren. Det var väl tur, man vet inte vilka desperata åtgärder jag behövt ta till för att döva scooterabstinensen om inte den senaste snön försvunnit till slut...

Lite mindre tid till Lambrettaprojektet blir det förstås. PX'en har däremot behövt en smula omvårdnad i form av ny olja och kopplingsvajerjustering. Inga allvarliga saker, men precis på gränsen till vad man tycker att man hinner med när vårsolsbestänkta vägar hägrar!

Även flickvännens V50 har motionerats, vilket även det innebar lite mek med vajerjustering och uppsmörjning av gashandtaget som totalt kärvat ihop under vintern. En pakethållare som bidat sin tid sedan i höstas fick också plats på V50'n, så nu hoppas jag att den är färdigmekad för året! Snacka om önsketänkande...

Med lite tur kommer någon och borstar bort grushögarna från gatorna snart också, jag såg att det var full aktivitet i Midsommarkransen när jag åkte förbi där imorse, så med lite tur är det sopat även i andra delar av kommunen snart. Hurra för det i så fall!

Nägra regndagar till kan jag kanske acceptera för att komma vidare i verkstaden, men inte många... Nu vill jag åka!

- Suddig gatusopningsmaskin och glädjespridare!

I morse hörde jag plötsligt ett efterlängtat ljud - ljudet av en traktor med en sopmojäng hängande efter. Hurra! Nu vågar man börja skjutsa barnen på lokalgatorna och slipper obehagliga manövrar för att undvika terrängkörning i gatukorsningarna! Jag tror inte jag sett gatorna sopas så här tidigt på året förut, det var verkligen en positiv överraskning!

Rullgrus är alla tvåhjulingars värsta fiende (om man undantar bilen kanske...). Har man fått framhjulssläpp i en kurva eller kommit för långt utåt kanten vid inbromsning vet man precis vad jag menar. Jag vet inte om scooterns små hjul är extra känsliga för grushögar på asfalten, men det verkar iallafall så. Vissa scooterister tar sig aldrig ut på vägarna förrän allt är sopat. Själv brukar jag drista mig ut ändå, men det är alltid skönt när gruset förpassats dit det hör hemma.

Glad blev jag iallafall i morse, så glad att jag knäppte en suddig mobilbild ut genom fönstret och blev tvungen att skriva av mig lite här.

Du som läser kan försöka tänka dig en glatt visslad trudilutt också, så kanske du får grepp om sinnesstämningen. Är det sådant här som kallas vårkänslor tro?

- Nu står ju min Primmy och tar allt rampljus, men de har faktiskt båda åkt lika långt!

En kompis till mig bor i Vidja, som ligger en bit söder om Farsta i Stockholm. Vi åkte dit en halvsolig lördag i Maj och njöt av lugnet och tystnaden i sommarstugeområdet. Ett lugn som vi kanske själva störde en aning på väg dit och hem, men ändå...

Vidjavägen går förbi ett av många okänt kärnkraftverk, nämligen Ågestaverket, Sveriges första komersiella kärnreaktor. Den lades ned redan 1974, men är ännu inte helt riven. Kikar man upp i skogen kan man se något som ser ut som en skorsten från Harrisburg, kanske lite smått oidylliskt mitt i naturskddsområdet, men ändå ett lite intressant stycke historia!

Själva Vidja är ett sommarstugeområde med ovanligt många året-runt-boende, av vilka min kompis är en. Kommunikationsmässigt ligger det lite dåligt till, åtminstone om man vill åka kommunalt. Däremot är Vidjavägen som gjord för en kompetent cyklist eller en scooterist. Att ta sig med moped till Farsta borde inte behöva ta mer än en kvart. Idealiskt om man vill bo lantligt men ändå ha nära till jobb och annat i stan.

När vi skulle åka hem känndes det dock inte riktigt lika idealiskt, det blir snabbt kallt på kvällarna ibland och vi hade inte riktigt klätt på oss som vi skulle, så lite lagom blåfrusna var vi när vi väl kom hem. Men klär man på sig för sommarvärme när man ska åka moppe i mitten av maj får man ju skylla sig själv, så vi tog de blåa läpparna, skakande händerna och skallrande tänderna med jämnmod...

- Dom är ju faktiskt lite snygga - håll med mig nu!

Alltså... Snacka om varumärkesfixering... Adidas, som jag i övrigt aldrig ägt ett par skor ifrån, släpper en serie skor med Vespa-logga på och jag trillar förstås genast dit. Man får ju skämmas!

Skorna har lite "ökenkänge-look", men har i övrigt egentligen ingenting med scootrar att göra. Någon har bara kommit på att kombinera två väldigt kända varumärken, kört en liten reklamkampanj och vips - man sväljer det med hull och hår, tycker skorna är jättecoola och köper dem som en annan konsumtionsrobot.

Nå, jag gillar ju röda skor och jag gillar ju alldeles uppenbart Vespor, så varför förneka sig nöjet att få gå omkring med en Vespa-logga på hälen? Jag behövde ju också nya skor och så passar de ju fint med parkasen och man kan ju inte alltid ha kängor och... Nä det fungerar inte med bortförklaringar - jag är märkesfixerad och lurad - så är det! Men jag är iallafall ett lyckligt och villigt offer för reklamtricket, så jag får väl vara nöjd iallafall på något vis... Jag tycker dom är snygga i vilket fall som helst - så det så!

- Efter mycket om och men...

Jag har under hela mitt PX-ägande irriterat mig på att ljuddämparen, eller snarare röret mellan cylinder och ljuddämpare varit rostigt och eländigt. Försök med värmetålig färg och allmän renovering gjorde saken bättre i ungefär en mil, sedan hade sprutande grus och annat gjort röret eländigt igen. Men min kompis Fritte hade en lösning i form av ett rostfritt rör vi kunde sätta dit. Enkelt, trodde vi... Ha!

Det gamla röret skulle sågas av på lämpligt ställe och ett fäste för den rostfria rörbiten att skruvas fast i skulle svetsas på den gamla stumpen. Fritte hade gjort en jigg när han själv hade samma konstruktion på sin ljuddämpare, så det skulle gå smidigt trodde vi... Fram med bågfilen och kapa det gamla röret. Sedan inpassning med hjälp av jiggen, sedan...

Men det gick inte att få ihop det! Piaggio hade flyttat på rörets ingång i ljuddämparen till min modell, det fanns inga möjligheter att få ihop det utan att flytta något mer. Efter ett par timmars jobb med vinkelslipen hade vi lyckats skära loss lite delar från en gammal ljuddämpare, slipat bort motsvarande fästen från min och kunde svetsa om fästena (provisoriskt) på en ny punkt.

Jättebra! ...fast ändå inte. Vi hade glömt att passa in höjden mellan rörets infästning i cylindern och ljuddämparens fäste i "svingen". Fram med vinkelslipen igen och ny inpassning, nya svetsar och återigen test. Nu blev det bra! Tur att jag hade en riktigt proffsig svetsare till hjälp, jag hade aldrig fått till det själv.

Så - åtta timmars jobb ungefär för två personer för att få ihop det hela. Enkelt och smidigt - eller hur? Nåja, jag har ju en unik ljuddämpare nu iallafall! ...och ingen lär ju kopiera arbetet när jag berättat hur "smidigt" det var. Alla har heller inte så tålmodiga kompisar som jag!

- Årets snyggaste!

Så var det då dags för det säkraste vårtecknet av alla, årets scooterpremiär i Stockholm!

Jag tror det är fjärde året i rad för mig. Alla år har jag åkt med min gula Primavera, först ensam, sedan med skjuts och de två senaste åren i sällskap med flickvännen på egen Vespa 50. Nu börjar man känna sig hemtam i tvåtaktsröken iallafall och det blir allt fler bekanta ansikten att hälsa på.

Utmärkelsen till snyggaste scooter gick i år till en Moto Guzzi (!). Ägaren själv menade att det strängt taget egentligen inte var någon scooter eftersom den hade stora hjul och kedjedrift, men den ser allt ganska scooterlik ut i mina ögon. Snygg var den iallafall och den har nog det coolast placerade extrahjul jag har sett...

Scooterkortegen var längre i år än tidigare och gick delvis på nya vägar. Vi började vid sjöhistoriska museet, vilket var en klart trevligare mötesplats än den gamla vid Wennergren center. Sedan åkte vi via Strandvägen och Skeppsbron till Söder Mälarstrand, över Västerbron, via Norr Mälarstrand till Tegelbacken och Vasabron, vidare på Munkbroleden tillbaka till Slussen och sedan Katarinavägen och Renstiernas gata till Nytorget. En rejäl runda - det var tur att jag tankat proppfullt i Primaveran innan jag gav mig ut!

Som vanligt fanns det gott om trevliga scooterister överallt och man får förmoda att det också blev trevligt på puben efteråt, även om vi tyvärr var upptagna på annat håll just den här kvällen. Förhoppningsvis lyckades det bli roligt även utan vår inspirerande närvaro...

Jag hade ju förstås utlovat Lambretta till detta års scooterpremiär, men som bekant (?) är den ju fortfarande i små och bara delvis grundade delar, så det är nog scooterns dag i höst, eller kanske till och med nästa års scooterpremiär som gäller. Men snart blir det iallafall... Hoppet är det sista som lämnar renoveraren!

- Jovars - det verkar ju ha funkat...

Efter lite diskussioner på scooterklubbens forum om elektrolytisk rostborttagning beslutade jag mig för att göra ett försök med den lilla dolda framskärmen till min Lambretta. Den var i princip täckt med gravrost och jag såg fram emot ett digert slipjobb. Uttrycket "såg fram emot" kanske är lite illa valt, "såg absolut inte fram emot på minsta sätt" kanske är bättre i sammanhanget...

Alltså, elektrolytisk rostborttagning går ut på att man gör elektrolys (en kemisk reaktion driven av elektricitet), med den del man vill rost-rensa kopplad till strömkällans minuspol. Rost är primärt oxiderat järn, alltså positiva järnjoner. När man pumpar in negativa elektroner omvandlas teoretiskt rosten tillbaka till järn, men det sker i ganska liten grad. Mest lossnar den porösa rosten när det närmaste lagret mot järnet omvandlas till magnetit, en hel del rost lossnar också då vätskan (elektrolyten) som omger föremålet reagerar och bildar vätgas och syrgas i små bubblor. Pluspolen kan vara kopplad till en järnbit, som utsätts för oxidation och blir jätterostig, men en bit rostfritt stål funkar också, då klarar sig pluspolen bättre. Är pluspolen av zink börjar det vandra material till minuspolen och man kallförzinkar, det ville jag inte göra denna gång dock.

Som strömkälla använde jag en batteriladdare (körde den på startström, vilket gav ca 2 Ampere genom badet). Elektrolyten (vätskan) ska vara basisk, vilket i detta fall uppnåddes med 10 liter vatten och två matskedar målarsoda (natriumkarbonat). Propplösare (natriumhydroxid) lär ha funkat lika bra...

Om du vill läsa mera kemiskt mumbo-jumbo om detta rekommenderar jag denna sida från Umeå universitet eller denna sida på engelska. Även denna mer praktiskt orienterade sida är givande. Värt att notera för alla som försöker är att god ventilation är livsnödvändigt eftersom biprodukter av elektrolysen är vätgas och syrgas. Vätgas + syre = knallgas, d v s högexplosivt. Tänk på luftskeppet Hindenburg... Utomhus är bra medan hemma i garderoben är riktigt, riktigt dåligt!

Nå, när jag väl tagit reda på vad elektrolys var och hur det funkade i detta fall, fyllde jag en hink med vatten, pytsade i lite målarsoda och stack ner en tillbockad bit armeringsjärn. Sedan sänkte jag ner den förfärligt rostiga skärmen, kopplade in batteriladdaren (minus till skärmen och plus till armeringsjärnet) kontrollerade att de två järnbitarna inte hade direktkontakt och slog på strömmen. Det bubblade så småningom glatt i hinken och jag lät det stå ett dygn.

Faktiskt - det fungerade, rosten löstes upp och den som satt kvar kunde borstas bort med en stålborste. Jag putsade upp med en Scotch-Brite-rondell Och chockerande nog blev det riktigt blankt! Så snabbt på med grundfärg - plåten är i princip kemiskt ren och angrips väldigt lätt av rost igen.

Alltså - succe! Jag gjorde sedan ett större bad för framgaffeln, som fick bubbla på i flera dygn och även den blev ordentligt rostbefriad! Kanske blir det inte lika bra som blästring, men jag ger mig sjutton på att det blir bättre än med konventionell slipning... ...och så är arbetsinsatsen minimal. Jag gillar!

- Ledsna PX-lameller...

Man kan verkligen undra vad jag gjort med kopplingen på min PX när man ser lamellernas tillstånd på bilden här intill. Antingen måste jag vara lite snällare med min kopplingshand, eller så tillverkade Piaggio inte de bästa lamellerna under de sista åren PX'en kom av bandet...

Ungefär 1000 mil har den gått och både blåst en packbox och fått kvaddade lameller. Lite förvånande faktiskt. Under de år jag haft min PX har den varit betydligt mer i verkstaden än Primaveran, trots att den bara gått 300 mil när jag tog över den. Nåja, att byta lameller var ju inte någon jätteoperation, upp med maskinen på lyften, lite avtvättning och sedan bort med bakhjul, kopplingskåpa och ut med kopplingen utan att droppa motorn.

Så i med de nya lamellerna, ihop med alltihop och i med ny fräsch växellådsolja när jag ändå höll på. Resultatet är en maskin med oerhört mycket skönare koppling och en gladare förare!

Nu ska den få nya däck och bromsbelägg till frambromsen också, så kanske den kan vara nöjd sommaren ut. Det ligger ju lite lambrettadelar lite här och var som jag hellre skulle vilja ägna min tid åt...

- Dags att tanka trots den enorma tanken

Jag började nästan bli orolig att alla andra projekt skulle stoppa oss från att ta den traditionella vårturen till Vaxholm på våra PX. Men nu blev den av - med besked.

När Fritte och jag vår vana trogen tagit våra PX till Vaxholm och kladdat ner oss fullständigt med rinnande mjukglass i den tropiska värmen, kylde vi ner oss med att köra vidare kustvägen till Norrtälje för middag och vidare en annan väg tillbaka till Stockholm. Vädret var perfekt så länge man rörde på sig och jag hade gott kunnat köra lika länge till utan att bli alltför trött.

Det var den första längre tur jag tagit sedan lamellbytet på PX'en och det var en fröjd att köra med en fullt fungerande koppling igen!

På bilden ses vi tanka Shell V-Power (fast Fritte tankar nog i själva verket vanlig 95-oktan), jag driver ju ett långtidsexperiment med mina Vespor där jag i snart ett år tankat V-power för att se om det blir mindre avlagringar i förgasare etc. Experimentet har möjligen visat på en något bättre status på min Primaveras förgasare vid den årliga rengöringen, men det är fortfarande för tidigt att säga något säkert. Vad än skillnaden är, så är den inte anmärkningsvärd iallafall. Jag fortsätter dock ett litet tag till.

PX är den perfekta långfärdsmaskinen. Den separata oljesmörjningen gör det dessutom lättare att tanka när man tömt den lilla tanken, något som kan verka underordnat, men faktiskt är riktigt skönt när man tankar för andra-tredje gången samma dag...

- Modsen var där...

Äntligen hann jag iväg på en onsdagsträff vid café Skåningen. Det har varit lite tunnsått på de senaste körningarna och träffarna har jag hört, men nu hade det perfekta scootervädret infunnit sig och likaså infann sig scooteristerna!

Det var nästan som en scooterpremiär! Massor med scootrar och massor med glada scooterister slöt upp mellan 18 och 19 på onsdagkvällen. Många följde också med på en tur till vinterviken och ännu mer kaffe på det treviga trädgårdscaféet där.

Extra roligt var att det började arbetas på en ny lokalklubb, en som ska komplettera Södermalms SK och Lambretta Club Stockholm och vara för de som varken bor på söder eller har en Lambretta. Lite mer mods-inriktat ska det visst bli, vilket kanske inte passar mig så bra, men maskerad i en parka kanske man får vara med ändå...

Många riktigt pimpade scooters dök också upp, man kunde riktigt känna historiens vingslag, även om vår tids mods (förhoppningsvis) saknar både drogerna och aggressiviteten hos förebilderna. Huvudsaken är ju scootrarna och de var riktigt fina - idag som alltid...

Förutom den goda uppslutningen av pimpade scooters fanns det massor av både orginalrenoverade, trimmade, rat-bike-ifierade (nej det ordet finns inte i SAOL) och allmänt sköna scooters att betrakta. Riktigt riktigt härligt!

- Kö till Fåröfärjan...

Efter förra årets succéartade (nåja...) tur runt Mälaren med flickvännen och PX'en, kändes det helt rätt att prova på Gotland i år. Naturligtvis ville vädergudarna annorlunda, Gotland bjöd på regn och styv kuling men det stoppade inte oss!

Flickvännen hämtades upp på Fårö och vädret var jättefint så länge vi var där. När vi sedan gav oss iväg mot Katthammarsvik på onsdagen kom regnet. När vi fortsatte mot Börsvik (södra Gotland) bestämde sig vädret för att först blöta ner oss rejält och sedan försöka blåsa ut oss i Östersjön. Nu bjöd ju inte vandrarhemmen vi bebodde på något vidare nattliv, vilket var tur eftersom vi stupade frusna och genomblöta båda kvällarna...

Även om årets Gotländska storm gjorde oss sällskap, var det stundtals riktigt mysigt. De korta avstånden lämpar sig bra för att köra i beskedliga hastigheter och som vanligt blir man alltid trevligt bemött på en Vespa!

Vi följde gotlandsleden (för cyklar) under stora delar av vägen söderut. Om du tänker göra detsamma rekommenderar jag att vara uppmärksam på när sagda gotlandsled försvinner in på översvämmade traktorvägar och i så fall vända om och välja annan väg. Självklart vände dock inte vi utan fick stundtals (någonstans mellan Katthammarsvik och Ljugarn) kryssa fram på översvämmade stigar genom landskapet. Vem sa att manöverprovet för körkort inte motsvarade verkliga trafiksituationer? Prova att köra slalom med en Vespa (+ skjuts) mellan halvmeterdjupa pölar som täcker 90 - 95% av vägens yta. Det får manöverprovet att framstå som rena semestern... I ärlighetens namn var det i och för sig ganska kul, även om Vespan nog aldrig varit smutsigare i hela sitt liv än när vi kom fram till Ljugarn.

Förutom traktorvägsundvikande vill jag också gärna rekommendera Espegards Café i Ljugarn. Trevligt ställe som bjussar på kaffet om man visar upp sitt medlemskort i SMC. Goda bakverk och mysig uteservering också!

Inte så långt från Börsvik ligger Vamlingbo. Där har Vamlingbolaget försäljning (åtminstone sommartid). Har man alldeles för mycket pengar an man köpa kläder i unika färger och mönster. Coola kläder iallafall.

I Hablingbo finns Hablingbo Café och en butik med "moderna antikviteter" kul grejer och ett gudomligt coolt café med fantastiskt goda mackor och soppor i speciell miljö. Värt ett besök om man har vägarna förbi!

Faktiskt var det ganska smidigt att åka färja med Vespan också - den kom både till och från Gotland helskinnad. Gotland är alltså att rekommendera för Vespasemester i sakta mak. Nästa gång kanske vi tar steget fullt ut och åker moppe, det skulle eventuellt kunna vara ännu mysigare...

- Finn ett fel...

Jag tror på fullaste allvar att min Primavera är avundsjuk på min Lambretta och bestämmer sig för att djävlas så mycket som möjligt så fort jag ska ta mig en dust med Lambrettamotorn. Den bara måste ha ett eget - svartsjukt - själsliv!

Först bestämmer sig min Primmy för att bli svårstartad den dag då jag tänkt vaska av Lambrettamotorn innan demontering. Okej, jag byter kondensator, mest för att jag råkade ha en ny liggande och gör rent förgasaren. Sedan börjar jag tvätta Lambrettamotorn.

Det visar sig att jag saknar korrekt svänghjulsavdragare och jag mailar ut en förfrågan på stockholmsscooteristernas mailinglista sent på kvällen. En vänlig scooterist som bor i närheten mailar tillbaka och dagen efter tar jag Primmyn dit för att låna avdragare. Märk väl - en avdragare för Lambretta och jag tar Primmyn...

På vägen tillbaka börjar Vespan smälla och hopppa och hacka. Jag stannar vid vägkanten, kontrollerar tändstift och tändhatt och tänker försöka köra med hackig tändning försiktigt de sista kilometrarna hem. Tji fick jag, för när jag ska starta går plötsligt gasvajern av. Första vajerbrottet jag varit med om faktiskt (förutom någon lossnad nippel någon gång). Härligt...

Nåja, ingen punka iallafall och jag fick leda "moppen" de en och en halv kilometrarna hem i högsommarvärme... Kul att man försöker se oberörd och lugn ut när man leder sin Vespa, undrar hur många som verkligen tror på att man är ute och leder lättviktare för skojs skull och inte alls är en looser vars ögonsten pinsamt havererat...

Som straff mekade jag först lite Lambrettamotor innan jag gav mig på att byta gasvajer och leta elfel. Misständningarna kom sig ganska uppenbart av att sladden till kondensatorn slitits loss eftersom jag tydligen dragit den för nära svänghjulet och den därmed skrapade i vid körning. Klantmek av mig alltså...

Jag lödde hjälpligt ihop det hela och ska väl byta till en oskadad konding igen, men först efter att jag straffat Primmyn litet till genom att köra PX någon vecka. Fast då kanske den hämnas ännu värre? Kanske bäst ändå att ta en tur in till Vespa Service och fixa ny konding redan imorgon, annars kanske Primmyn hittar på något fruktansvärt nästa gång!

Hmmm, konstiga tankar man tänker efter nästan en hel vecka där nätterna tillbringats i verkstaden... Kanske ska gå och spela TV-spel eller något istället innan jag på fullt allvar börjar prata högt med scootrarna!

- Solen skiner tappert några minuter till

Augusti - första veckan på jobbet och strålande solsken. Som gjort för en halvdag och lite vespaåkning.

Vi åkte iväg mot Mariefred på småvägar, via Tumba, Södertälje och sedan på snirkliga vägar parallellt med E20 via Enhörna och Ytterenhörna till Mariefred. Solen sken och fåglarna kvittrade (tror jag, det hörs ju inte så bra genom motorljudet...). Vägen mellan Södertälje och Mariefred är verkligen mysig, perfekt för scooterkörning!

I Mariefred finns ett slott (som vi ignorerade fullständigt...) och en museijärnväg som är ganska fin. På den lokala krogen blev våra Vespor beundrade (och anklagade för att vara mopeder...) av den trevliga personalen. Lugnt och mysigt i sensommarvärmen.

Vädret var förstås för vackert. Kompisen hade inte ens tagit med sig regnkläder och sådant gör man inte ostraffat...

Jodå, skyfall på vägen hem. När bilden togs hade det precis börjat och jag har dragit på mig allvädersbyxorna. Kompisen åkte före för att komma ur regnet, vilket visade sig vara svårare än beräknat. Det slutade regna vid Vårby ungefär, sisådär en timme efter att jag tog den här bilden.

Men vem behöver regnkläder för att vara lycklig på en Vespa?

- En smula blankare än min...

- Nog ska jag väl kunna få ordning på Lambrettatanken, sa jag optimistiskt till min kompis Fritte en eftermiddag för någon vecka sedan. Optimismen är nog det sista som lämnar scooter-renoveraren...

Del för del av Lambrettan har rensats på rost med hjälp av elektrolys under sommaren. Nu började jag få slut på rostiga delar och stod och lös med ficklampa ned i den någorlunda fräscha bensintanken. Nja... den kanske inte var så fräsch när allt kom omkring, jag måste nog behandla den invändigt med en tanktätare.

Okej, först körde jag ordentligt med elektrolys, sedan grundade jag utvändigt och gav mig sedan på att försöka få bort så mycket av den invändiga rosten som möjligt. Klassiskt är att hälla ner ett lösningsmedel (typ T-sprit) och lite gamla muttrar och skruvar för att sedan skaka om ordentligt. Det gjorde jag och när jag sedan skulle spola ur tanken kunde jag konstatera att jag hade ett litet vattenkonstverk - det stod små fina strålar ut från olika delar av tanken...

Den var visst rostigare än jag trott på sina ställen... "På sina ställen" visade sig vara på ganska många ställen och när jag sent på kvällen packade in svetsen kunde jag bara konstatera att tanken måste ha hållits ihop av rosten allena. Jag gav alltså upp när jag insåg att jag höll på att bygga en hel tank med hjälp av svetselektroder och att det förmodligen skulle ta ett par dygn till att få allt bra (och att jag förmodligen skulle behöva vara en betydligt bättre svetsare...).

Nä - march in till datorn och tjacka nytt. Mest prisvärt verkade det vara att beställa rostfritt från ScootRS, där fick man betala 63$ för en tank, medan dom kanske lite mer flashiga "long range"-tankar man kunde beställa från SSP i Storbritannien betingade det facila priset av 200£ eller mer... Jag kunde passa på att beställa en ny snygg pakethållare från ScootRS också, så valet var inte så svårt...

Orginaltanken är nu inkastad längst in i verkstaden där jag inte kan se den mer. Bitter och trött på rost? Jag? Nejdå, det var bara roligt...

- Mods-mobilisering vid S:t Eriksplan

Årets begivenhet fick man ju inte missa. Mods vs. Rockers gick av stapeln den 5:e september och varenda scooterist med en någorlunda passande scooter ställde upp i år igen.

Förra året fick vi ju lite skäll i tidningarna för att vi blockerade trafiken när vi körde vår kortege, men i år verkar ingen ha några klagomål. Vi hade ju också en något annorlunda kortegeväg som började på S:t Eriksplan och slutade på Nytorget. Idel glada miner mötte oss också på vägen och den här gången log till och med solen mot oss.

Jag och flickvännen åkte varsin scooter, dels för att slipa trängas på Primaveran, dels för att öka vårt deltagarantal. Rockers vann ju förra året men något tiotal ekipage fler, det ville vi ju inte se upprepas i onödan!

Festen på hotell Malmen började tyvärr med att vi fick se vandringspriset stanna kvar hos Rockers. De slog oss igen, den här gången med futtiga tre ekipage! Men skam den som ger sig, nästa år får vi mobilisera ännu fler...

Festen var riktigt lyckad. Malmen var ett mer passande ställe för oss än förra årets stureplanshak. Även om det var kul även förra året, känndes det här betydligt bättre och mer avslappnat. Modsen partajade iallafall bäst i år också!

Här kan du hitta lite bilder, filmer och mer information om Mods vs. Rockers i Stockholm.

- Den fantastiska (nåja) skivbromsen

Jag vet inte om det är jag som inte är komatibel med modern teknik, eller om skivbromsen på min PX helt enkelt är ett måndagsexemplar. Hursomhelst började skivan se mysko ut under slutet av förra säsongen. Lite kletig liksom. Jag misstänkte läckage från oket, men drog mig för att göra något åt det. Bromsen fungerade ju och det var så lite...

I juni satsade jag på nya belägg, kan inte förklara riktigt varför - det är ju knappast ett vanligt symptom på slitna belägg att skivan blir kletig... Nä, nu framåt höstkanten bestämde jag mig för att försöka renovera bromsoket. Det skulle jag nog inte gjort, mina nerver hade säkert mått bättre av att helt enkelt byta ok. Men slit-och-släng-mentalitet hör ju liksom inte ihop med veteranfordon (även om PX'en egentligen inte är en veteran än).

Hursomhelst skaffade jag nya packningar (en packningssats från SIP scootershop i Tyskland) och en bromsvätskeluftningshjälpreda från Biltema. Flaskan från Biltema visade sig fungera utmärkt vid det efterföljande arbetet, men var också det enda lyckade med operationen...

Till att börja med fick jag slå in hela scootern i plast, eftersom jag var ganska säker på att lacklösande bromsvätska skulle stänka över nejden när jag fyllde upp systemet. Det visade sig vara ett klokt beslut. Det slabbades en hel del med bromsvätskan under arbetet och min lack hade blivit minst sagt anfrätt av operationen om den inte varit riktigt skyddad. Alltså, steg ett vid skivbromsarbeten är att göra ett paket av scootern med hjälp av byggplast. Låt endast vätskebehållaren vid styret sticka fram (liksom en möjlighet att trycka in bromshandtaget), men tejpa ordentligt runt behållaren, det är där man spiller mest... Själva oket måste förstås vara åtkomligt också.

Nå, sedan av med framhjulet, loss med oket, loss med "banjokopplingen" mot bromsslangen. Sedan fick man uppbringa all sin kraft för att få loss skruvarna som höll ihop okhalvorna. Det var minst sagt trögt, möjligern på grund av att något slags gänglåsning använts, men troligare på grund av att skruvarna oviderat ihop med aluminiumoket då det läckt bromsvätska lite här och var i konstruktionen.

När väl allt var isär och rengjort, kunde jag byta ut de tre gummipackningarna, en i vardera bromscylinder och en liten o-ring där bromsvätskan passerar mellan de två halvorna av oket. Nu var det bara att skruva ihop alltihopa, sätta tillbaka bromsslangen och återmonntera ok och hjul på cykeln, varpå systemet ska luftas.

Luftningen går ut på att man fäster biltema-flaskan vid en luftningsnippel på oket, fyller på bromsvätska i behållaren på styret och pumpar med bromshandtaget tills ren bromsvätska utan luftbubblor kommer ut i slangen till luftningsflaskan. Medan man pumpar med handtaget och när man fyller på behållaren sölar man (eller åtminstone jag) garanterat en hel del med vätskan, varför byggplasten är ett måste. När väl luftningen var klar och alla verktyg tvättade rena från bromsvätska, scootern avklädd plasten och jag nöjd, hade operationen tagit över fyra timmar.

Blev det tätt då? Knappast! Efter lite provkörning kunde jag genast konstatera att det läckte vid kopplingen mellan bromsslang och ok. Den så kallade banjokopplingen ska alltid återmonteras med nya tätningsbrickor i aluminium eller koppar, fick jag lära mig vid en snabb koll på nätet. Några nya sådana brickor hade jag ju inte använt... Nähä - var hittar man sådana (på en söndag dessutom)? Jo på Mekonomen i Segeltorp plockade de fram brickor i rätt mått åt mig. En krona styck fick jag betala, så det var ju överkomligt... Lite service kan man fortfarande få på sina ställen!

Hem igen, av med bromsslangen, dit med nya brickor, slå in scootern i plast, lufta systemet igen och så ny provkörning. Bättre men inte bra. Så jag drog alla skruvar med 3-4 kg moment, för att försäkra mig om att alla tätningar skulle sitta tajt. Nudå? Nähä, efter några dagars körning är fortfarande skivan kladdig (trots ständiga rengöringar). Jag är tillbaka på ruta ett, där kopplingarna verkar täta men det förmodligen läcker i bromscylindrar eller mellan okhalvorna. Jaha minsann - återstår att köpa nytt ok och se fram emot ytterligare en inplastning av Vespan och en ny härlig luftning... Vissa mek kan man klart leva utan!

Men, men - något nytt lärde man sig väl. Nu vet jag hur ett MC-bromsok ser ut inuti, jag vet hur en banjokoppling fungerar och jag vet att om bromsoket läcker på en Vespa PX ska man köpa ett nytt för att spara nerverna! Eller så kanske det är dags att byta till gammal hederlig trumbroms? Nä, så enkelt ger jag inte upp! Dock blir det bromsoksbyte först i vår tror jag, åka-fort-med-PX-säsongen känns ändå över för i år och Primaveran är ett klart lämpligare vinterfordon. Man kanske kan se fram emot att få skriva notisen "Skivbromsen äntligen perfekt" någon gång i början på 2010. Strax efter notisen "Lambrettan äntligen klar" kanske? Hoppet är det sista som överger scooteristen!

- Federicos makalöst snygga Vespa

Årets sista kortegekörning och begivenhet var även i år scooterns dag. I tveksamt väder kördes en gymkhana (hinderbana för scooter) mitt i Kungsträdgården i City. Tydligen en återupplivad gammal tradition.

Jag åkte inte själv i kortegen denna gång, utan tittade bara förbi med min PX och med sonen på bönpallen. Kul var att få se kompisen Fredrik (a.k.a. Federico) välförtjänt vinna tävlingen om snyggaste scootern med sin gröna skönhet. Egentligen tycker jag ännu bättre om en grafitgrå Vespa GS som han ibland ses åka omkring på, men den gröna är ändå en välförtjänt vinnare. Han placerade sig också hedersamt i gymkhanan.

Själv hoppade jag över gymkhanan eftersom jag dels kom för sent för startanmälan, dels hade den något klumpiga PX'en med mig och klart föredrar den lilla Primaveran i sådana sammanhang. Okej, lite fegt - jag ska bättra mig till nästa år...

På vägen hem blev vi fullkomligt dränkta av ett skyfall, men sådant får man räkna med här i världen...

Det var på det hela taget ganska kallt och vått den här helgen och det kändes ganska tydligt att säsongen lider mot sitt slut. Naturligtvis tänker jag ta en och annan scootertur till, åtminstone med Primaveran, tills snön lägger sig, men jag lär inte få något sällskap av andra scooterister på de små turerna. Man kan väl säga att umgänget får förflytta sig till pubar och caféer medan scootern blir ett mer renodlat fordon under resten av barmarkssäsongen. Men inte heller det är väl det sämsta...

- Såhär blev inte heller riktigt bra...

Så blev det plötsligt Jul och Lambrettan är fortfarande bara grundad och håller på att bli lite slätare med hjälp spackel och lite filler. Men var var det nu jag förvarade alla delar under arbetet? Ja just det, halva vardagsrummet var ju fullt ja...

Jaja, släkten får trängas med plåtdelarna i år - en rejäl duk över det värsta och en vräkig julgran framför, det blir bra... ...eller bra kanske inte var ordet, men acceptabelt... ...eller kanske okej... ...eller kanske mindre katastrofalt...

Bäst vore ju förstås om jag hade kommit lite längre, men som vanligt är tiden kortare i verkligheten än i mekarfantasierna! Ändå har jag haft klara framsteg. All rosten borta, spackling och slipning är gjord på stora delar och dessutom har jag fått hem rostfria skruvar m m från Stainless scooter products i Storbritannien. Eftersom jag nu innehar det officiella världsrekordet i avkapade rostinfekterade småskruvar under isärplockandet av en stycken Lambretta serie II, kommer de nya skruvarna väl till pass...

Annars finns det ju en hel del annat att tänka på så här års, förutom att försöka maskera scooterdelar i vardagsrummet. Bor man i södra Sverige kan man åka på nyårs-rideout. Både i Göteborg och i Lund tycker man det är en prima idé (vill du hänga på, så kolla kalendariet på SSKs hemsida).

Annars kan man ju kollapsa bland soffkuddarna med lite julgodis och en kall julmust, alltmedan barnen kastar bomber på varandra i något uppbyggligt TV-spel, eller helt enkelt julhetsa så att man inte har en chans att tänka på oavslutade mekarprojekt.

Nästa år blir det bästa scooteråret någonsin, på hedersord!